GASTROINTESTINALKANALEN
GASTROINTESTINALKANALEN
GENERELL UPPBYGGNAD FRÅN OCH MED ESOFAGUS (kapitel 17)
Från och med esofagus och hela vägen ned genom digestionskanalen gäller följande uppbyggnad av väggen, från lumen och utåt.
I. Mukosa = slemhinna
Epitel på basalmembran
Lamina propria: lucker bindväv
Muscularis mucosa: glattmuskel
II. Submukosa: lucker till stram bindväv, blodkärl, nerver. I submukosan finns nervplexa: plexus submucosae eller Meissners plexus.
III. Muscularis externa:
Inre cirkulärt
Yttre longitudinellt
Muskulaturen i muscularis externa är glatt, med undantag för övre delen av esofagus samt anus, där det finns tvärstrimmig muskulatur. Mellan de två muskellagren ses plexus myentericus eller Auerbachs plexus. Meissners och Auerbachs plexa tillhör ENS och består av grupper av nervceller, nervutskott och gliaceller, ofta avgränsade av bindväv.
IV. Serosa eller adventitia
Serosa: lucker bindväv, samt enskiktat skivepitel kallat mesotel, = det viscerala bladet av peritoneum Adventitia: bindväv som övergår i omgivande strukturers bindvävslager
Delar av digestionskanalen med fri yta mot bukhålan täcks av serosa, medan strukturer som binds upp mot omgivande bindväv avslutas med adventitia.
I anslutning till alla slemhinnor kan man finna lymfatisk vävnad i form av lymfolliklar, dessa ligger i allmänhet i submukosan.
1. ESOFAGUS (Matstrupe) (plate 54, 55; Fig 17.2; 17.3; 17.4; 17.6)
Uppbyggnad av väggen enligt ovan. Epitelet är ett tjockt, flerskiktat oförhornat plattepitel. I submukosan och mukosan kan finnas enstaka körtlar, huvudsakligen mukösa (oesophaguskörtlar). I övre delen av esofagus utgörs muscularis externa av skelettmuskulatur, medan den i nedre delen (GI2) utgörs av glatt muskulatur. I den mellersta delen finns båda typerna av muskelceller blandade. Ytterst finns adventitia. Övergången mellan esofagus och ventrikeln i cardia, övre magmunnen, är distinkt och avgränsad. Man ser hur matstrupens flerskiktade plattepitel övergår i magsäckens enskiktade cylinderepitel (Fig 17.6).
GI2 -esofagus, nedre delen, Htx-v. Gieson. GI3 -esofagus och ventrikel, Htx-eosin
**2. VENTRIKEL - MAGSÄCK (**plate 56 - 58; Figs 17.8;17.14-16)
Övergången från matstrupen till magsäcken är mycket skarp. Epitelet övergår tvärt från matstrupens flerskiktade skivepitel till magsäckens cylinderepitel.
Mukosan i magsäcken är rikt veckad och beklädd med ett enskiktat cylinderepitel = ytepitelceller, dessa bildar slem. Ytepitelet går ner i små håligheter, kryptor, kallade foveolae gastricae (ang. gastric pits). I dessas botten mynnar en till två körtlar, glandulae gastricae. Körtlarna är enkla tubulära körtlar som sträcker sig genom hela mukosan ner mot muscularis mucosa.
Muscularis externa består av tre lager, som inte är skarpt avgränsade. Ytterst ett longitudinellt lager, innanför det ett cirkulärt lager och innerst mot submukosan ett snett förlöpande lager.
I körtlarna i corpus- och fundusdelen av magsäcken ses tre typer av celler:
-
Mukösa halsceller, ligger apikalt i glandulae gastricae. Lite tillplattade celler som ligger mellan parietalcellerna - slemproducerande.
-
Parietalceller, i hela glandulae gastricae, men dominerar i mellersta delen av körtlarna. Färgas röda eller orange, producerar HCl och ”intrinsic factor”. Är relativt stor och rund till trekantig.
-
Huvudceller, framför allt basalt i glandulae gastricae. Färgas något mörkare än de mukösa halscellerna och producerar pepsin.
Därtill finns: 4. enteroendokrina celler, kallas även APUD-celler, som dock inte kan ses utan specialfärgning. 5. “Stamceller” ligger i övre delen av körtlarna, ses ej utan specialfärgning. Preparat GI4 är från gris, grisens magsäck är mycket lik människans vad beträffar cellsammansättning och slemhinnans tjocklek.
Vid cardia, övre magmunnen och vid pylorus, nedre magmunnen, saknas parietalceller och huvudceller, övriga celltyper finns. Körtlarna där domineras av slemproducerande celler (Fig 17.14; 17.15; 17.16).
Vid övergången mellan ventrikel och duodenum i pylorus - nedre magmunnen (GI7) - förtjockas l muscularis externa (inre cirkulärt lager) - pylorus-sphinktern. I submukosan inom duodenum uppträder mukösa körtlar - Brunners körtlar. Lamina muscularis mucosa splittras upp. De för tunntarmen typiska tarmvilli ses nu. Epitelet är här uppbyggt huvudsakligen av enterocyter (cylindriska celler). Dessutom finns här bägarceller.
GI3 -övergång esofagus - ventrikel. GI4 -corpus ventriculi, gris, Htx-eosin.
GI5 corpus ventriculi, McManus. GI6 -cardia ventriculi, Richardson. GI7 -övergång pylorus - duodenum, Htx-eosin.
3. TUNNTARM (plate 59 - 61)
Övergången från magsäcken till tunntarmen är mycket skarp. Mukosans organisation ändras tvärt från magsäckens foveolae och körtlar till tunntarmens villi och kryptor.
Tunntarmen utmärks av att mukosan är försedd med fingerlika utskott: ==villi = tarmludd (Fig. 17.19). Vid basen av villi mynnar kryptor (Lieberkühns kryptor), som kan betraktas som enkla tubulära körtlar. Villi och kryptor täcks av ett enradigt cylinderepitel. Merparten av cellerna utgörs av enterocyter med välutvecklade mikrovilli = brush border. Insprängt mellan enterocyterna finns bägarceller. Mellan epitelcellerna ses varierande antal lymfocyter. I botten av kryptorna finns Panethceller== (Fig 17.23) med stora acidofila granula. Mitoser ses ibland i kryptorna. För att se stamceller, som inte är i mitos, och endokrina celler krävs specialfärgningar. Lamina propria är lucker bindväv, cellrik och innehåller immunceller, framför allt lymfocyter, plasmaceller och eosinofila granulocyter. Tunntarmen, utom duodenum, ligger intraperitonellt och avslutas således ytterst med serosa = peritoneums viscerala blad.
4. DUODENUM (Tolvfingertarm) (plate 59; Fig 17.25)
Uppbyggd som ovan. Speciellt för duodenum gäller: 1. Submukosan innehåller mukösa körtlar: Brünners körtlar. Duodenum är den enda del av tarmen där det finns körtlar i submukosan. 2. Relativt få bägarceller och relativt lite lymfatisk vävnad. 3. Duodenum har adventitia, då den ligger retroperitonealt.
GI7 -pylorus/duodenum, HTX-eosin. GI8 -duodenum, HTX-eosin
5. JEJUNUM - ILEUM (plate 60 och 61)
Uppbyggda som tunntarmen beskriven ovan. Det finns inget helt säkert sätt att histologiskt skilja jejunum och ileum. Relativa skillnader finns:1. Antalet bägarceller ökar ju längre distalt i tunntarmen man kommer. 2. Mängden lymfatisk vävnad ökar ju längre distalt i tarmen man kommer. Den lymfatiska vävnaden ligger ofta som enskilda folliklar i bindväven. I distala ileum finns stora ansamlingar av lymfoid vävnad, Peyers plack, med lymffolliklar belägna i lamina propria och submukosan (Fig 17.20). Lymffolliklar som buktar in i lumen är klädda med ett follikelassocierat epitel bestående av enterocyter och M-celler. Insprängt i epitelet finns också dendritiska celler. För att säkert urskilja dessa celler krävs specialfärgningar. Utspända lactealer syns centralt i villi (GI9). I prep. GI9 ses även Panethceller, längst ner i kryptorna, med tydliga gulröda granula.
GI9, GI13, GI14 -jejunum. GI10 -ileum.
6. GROVTARM/TJOCKTARM (plate 62 - 64)
Tjocktarmen saknar villi. Epitelytan är slät. Raka tubulära körtlar eller kryptor mynnar på ytan. Epitelet på ytan och i kryptorna är enkelt cylindriskt och består av enterocyter, liknande dem i tunntarmen, men med mindre välutvecklade mikrovilli, samt bägarceller. Även endokrina celler finns, liksom ”stamceller”, dessa sitter i övre delen av kryptorna.
7. APPENDIX (plate 63; Fig 17.30)
Blindtarmens bihang är mycket rik på lymfoid vävnad, som ligger i ansamlingar. Ofta ser man lymffolliklar. Mukosan är organiserad i huvudsak som i kolon, men de tubulära körtlarna är fåtaliga, kortare och mer oregelbundna. Vanligen ses tarminnehåll i lumen. Submukosan är rikt vaskulariserad.
GI15 - appendix, Htx-v. Gieson.
8. KOLON (plate 62)
Mukosaytan är jämn, bestående av cylindriska celler och bägarceller. Från ytan löper tubulära körtlar ned (Lieberkühnska kryptor). I körtlarna är bägarceller talrikt förekommande. Panethceller saknas. Lamina propria är rik på lymfoid vävnad. Muscularis externa har som tidigare ett inre cirkulärt lager, men det yttre longitudinella lagret är uppdelat i tre distinkta band, taeniae coli. I lumen av preparat GI16 (apa) finns fixerat tarminnehåll - växtdelar i olika stadier av nedbrytning.
GI16 -kolon, GI19 -kolon
9. REKTUM
Mukosan är uppbyggd på samma sätt som i kolon. Bägarcellerna utgör ca 50 % av epitelcellerna. Det yttre lagret i muscularis externa är inte längre uppdelat i taenia coli, utan muscularis externa består av två kontinuerliga lager, ett yttre longitudinellt och ett inre cirkulär.
GI17 -rektum (ej i alla lådor). GI18 -rektum/analkanal.
10. ANALKANAL och ANUS (plate 64; Fig 17:32)
Där distala rektum övergår i analkanalen, ersätts det cylindriska epitelet av ett flerskiktat plattepitel. Strax distalt om denna zon ser man en förtjockning av det inre cirkulära muskellagret, inre sfinktern. Distalt om övergången, övergår muscularis externa till att bli tvärstrimmig muskulatur, yttre sfinktern samt musculus levator ani. Den yttre sfinktern ses i allmänhet inte i preparaten. I subumukosan i anus finns rikligt med stora tunnväggiga vener, vilka bildar ett plexus (hemorrhoidalvener). Ytterst i anus, ändtarmsöppningen, övergår det flerskiktade plattepitelet till att bli förhornat, hud.
GI18 -rektumrektum och analkanal. GI21 -anus.
11. LEVER (Plate 65 och 66; fig 18.4; 18.9; 18.13)
Levern byggs upp av fyra lober och ett stort antal lobuli. Centralt i varje lobulus finns en centralven. Leverceller, hepatocyter, radierar ut från centralvenen. Mellan hepatocytsträngarna löper sinusoider, vilka tömmer sig i centralvenen. Sinusoiderna kantas av endotelceller och fagocyterande kupfferceller. Utanför sinusoiden ligger Disses spatium, ett smalt utrymme mellan blodkärlsväggen och hepatocyterna. Där återfinner man itoceller (stellatceller) som bland annat lagrar A-vitamin. Där flera leverlobuli möts bildas periportala fält. Här ser man en gren av:
A. hepatica, litet lumen, tjock vägg, i allmänhet inga blodkroppar.
V. porta, stort lumen, tunn vägg, innehåller i allmänhet blodkroppar
Gallgång, kubiskt eller cylindriskt epitel beroende på storleken. Dessutom finns lymfkärl och nerver.
OBS. LP 1 är grislever. I detta preparat ser man tydligt de sexkantiga leverlobuli beroende på att det i grislever finns bindvävstråk som avdelar lobuli. Så ser det inte ut i människa och andra species, utan leverlobuli är där mer oregelbundet uppbyggda.
LP1 -lever, svin, triple-stain. LP2 -lever, azan. LP4 -lever, Kupfferceller, tusch. LP5 -lever och gallblåsa, Htx-eosin (apa).
12. GALLBLÅSA/GALLGÅNGAR (plate 67; Fig 18.15; 18.17)
Gallblåsan är uppbyggd av mukosa, muscularis externa och adventitia eller serosa. Mukosan är veckad och bildar pseudovilli. Den består av ett enskiktat cylinderepitel med mikrovilli (i prep. ser det på sina ställen ut som ett flerradigt cylinderepitel, sannolikt beroende på hur snittet har gjorts) samt en lamina propria, bestående av lucker bindväv. Submukosa finns ej i gallblåsan.
Muscularis består av buntar av glatt muskulatur, utan distinkt organisation. Gallblåsans fria yta är täckt av serosa, ytan som binds upp mot levern har adventitia. Adventitia är tjock och består av lucker bindväv med blodkärl.
LP5 -lever och gallblåsa, Htx-eosin, apa. LP6 -gallblåsa, homo, htx/eosin.
13. PANKREAS (Bukspottkörteln) (plate 68; Fig 18.19; 18.22; 18.23).
Bukspottkörteln har en större exokrin och en mindre endokrin del. Parenkymet är uppdelat i lober och lobuli av bindvävssepta.
Den exokrina delen är organiserad som en serös spottkörtel, dock saknas sekretrör. Pankreas har i stället extra långa skarvstycken (intercalated ducts). Den första delen av dessa är nerdragna i de serösa ändstyckena, detta ser man som en lite ljusare cell som ligger mitt i acini, denna kallas centroacinär cell. Skarvstyckena har kubiskt epitel och har en mindre diameter än en acinus. Utförsgångar av olika storlekar är i allmänhet omgivna av bindväv. De minsta utförsgångarna har enkelt cylinderepitel, de större flerradigt eller flerskiktat epitel.
Pankreas endokrina del utgörs av isolerade grupper av celler, Langerhans cellöar. Dessa ljusare celler är tydligt urskiljbara bland de serösa körtelalveolerna. B-cellerna som dominerar har en ljusare cellkärna och ligger ofta centralt i cellön. Säker identifiering kräver specialfärgning (Fig. 18.24).
(I vissa preparat kan man se s.k. Vater Paccinis korpusklar, ett tryckavkännande sinnesorgan, som består av lamellära, koncentriska strukturer av ungefär samma storlek som en Langerhansk cellö eller större).
LP8 -duodenum-pancreas. LP10 -pancreas, Htx-eosin. LP11 -pancreas, azan. LP12 -pankreas, triple-stain