MUN OCH TÄNDER (kapitel 16; plate 48 - 55)
1. LÄPP (plate 48)
Läpparna bekläds av tre sorters epitel. Mest perifert, tunn hud med ett flerskiktat förhornat skivepitel, hårfolliklar, talg- och svettkörtlar. Det läppröda partiet är täckt av tunn hud, med extra tunt förhornat lager, med bindvävspapiller som skjuter högt upp mot ytan. Hårfolliklar saknas. På insidan övergår epitelet till i ett oförhornat flerskiktat skivepitel, typiskt för munslemhinnan. Centrum av läppen består av tvärstrimmig muskulatur (m. orbicularis oris). I lamina propria kan man på läppens insida finna små spottkörtlar.
MT6 -läpp.
2. TANDANLAG, TIDIGT - SENT (Fig 16.11)
Preparat från tidigt tandanlag och sent mer välutvecklat tandanlag finns. Båda preparaten har beteckningen MT7.
Tidigt anlag: Anlaget ligger i det blivande alveolarutskottet, och har förbindelse med det orala epitelet via lamina dentalis. Runt anlaget ligger en bindvävskapsel. Ameloblaster och odontoblaster är ännu ej utdifferentierade. Perifert, närmast lamina dentalis, ligger det yttre emaljepitelet. På ett ställe syns en inbuktning i anlaget, utgörande det inre emaljepitelet, från detta lager bildas senare tanden. Mellan det yttre och inre emaljepitelet kan i en del preparat reticulum stellate skönjas. Tandpapillen, den blivande pulpan, utgörs av den bindväv som buktar in mot inre emaljepitelet. Innanför det inre emaljepitelet ligger stratum intermedium.
Senare anlag: I vissa preparat är tandanlaget mer utvecklat. Ameloblaster och odontoblaster har nu utdifferentierats. Reticulum stellate har tryckts samman och syns ej så bra. Under de cylindriska ameloblasterna ligger utlöst emalj. I en del preparat finns rester av emaljmatrix kvar mellan ameloblastlagret och dentinet. Mellan dentinet och perifera pulpan ligger odontoblaster. I hela dentinet syns tydliga kanaler i vilka odontoblasternas utskott ligger.
3. HEL TAND (Fig 16.8)
Tanden har urkalktats varför emaljen har lösts bor. Man kan se tandköttet/gingivan, dentin, cement, periodontalligamentet och alveloarbenet. Rotcementet utkläder dentinet från emalj-gränsen till ändan av roten. Det är acellulärt närmast emaljen och cellulärt längst ned. De i cementet förekommande cellerna, cementocyterna, ligger i lakuner, vilka kommunicerar via canaliculi. Detta ger cellerna ett spindelliknande utseende.
MT11 (ej i alla lådor) slipsnitt, längs eller tvärs. MT19, tand in situ (OBS! I MT19 är emaljen utlöst genom urkalkningsprocessen).
4. TUNGA (plate 48 - 50; Fig 16.4-6)
Tungans yta är täckt av ett flerskiktat skivepitel. Under detta finns en tunn lamina propria som skjuter upp i epitelet. På tungans ovansida finns talrika papillae filiforme med förhornade toppar. Denna papillform dominerar på tungspetsen. Papillae fungiforme, som är färre till antalet, har en rundad topp och skjuter upp ovanför ytan. De har en tydlig kärna av bindväv, lamina propria, och i vissa fall ses smaklökar. Mot tungroten finns en tredje typ av papill, papillae vallatae (papilla circumvallata), som är stora runda vårtliknande strukturer omgivna av en “vallgrav”. I deras centrala delar finns bindväv, lamina propria. I papillens epitel finns smaklökar, lökformade strukturer som sträcker sig genom hela epitelet, vinkelrätt mot ytan. I anslutning till papilla vallatae finns serösa körtlar, von Ebners körtlar, som mynnar i vallgraven botten. Muskelvävnaden i tungan består av skelettmuskulatur som ligger som ett tredimensionellt nätverk, där muskelcellerna löper i alla riktningar, vilket ger ett karaktäristiskt utseende på muskulaturen i ett snitt av tungan. Buntar av muskelfibrer omges av ett rikligt perimysium, i vilket blodkärl löper. I snitt från bakre delen av tungan ses ansamlingar av mukösa och serösa spottkörtlar (glandulae linguales posterior). Vid tungroten finns tungtonsillen. Papillae foliatae (papilla foliata), slutligen, ligger långt bak på tungans kant i form av parallella veck som löper tvärs emot tungans längsriktning. Papillerna är täckta av oförhornat epitel och separeras av djupa fåror som kantas av smaklökar. De återfinns främst hos unga individer och kan vara svåra att identifiera hos äldre personer.
MT1 -tungrand (plastprep). MT2 -p. vallatae, apa, HTX-eosin.
MT3 -papilla filiformis. MT4 -papilla fungiformis, Htx-kromotrop.
MT12 -tunga, tvärsnitt, Htx-eosin.
5. TONSILLA PALATINA (plate 36)
Tonsilla palatina är en ansamlig av lymfoid vävnad. Är, till skillnad från de andra lymfoida organen, på ovansidan täckt av ett flerskiktat plattepitel, som invagineras och bildar kryptor. Man ser talrika lymffolliklar i den lymfoida vävnaden.
LY5 -tonsilla palatina, Htx-kromotrop.
6. SPOTTKÖRTLAR (plate 51 - 53; Fig 16.28)
Det finns tre typer av körteländstycken eller acinus: Serösa, mukösa och seromukösa. I seromukösa acini sitter några serösa celler ovanpå de mukösa som en halvmåne, Gianuzzis halvmåne. Den relativa fördelningen av de olika typerna av acini varierar mellan de olika spottkörtlarna. Serösa celler färgas mörkare med en tydlig rund cellkärna, de mukösa cellerna färgas ljusare, ofta är cellkärnan tillplattad och ligger basalt i cellen.
Glandula parotis är den största av spottkörtlarna. Den är uteslutande serös. Körteln omges av en välutvecklad bindvävskapsel, som skickar in septa i körteln och delar upp den i lober och lobuli. I lobuli finns ofta små ansamlingar av fettceller bland serösa körtelacini. Man ser svagt färgade skarvstycken (eng. intercalated ducts) med en rad kubiska celler. I nära anslutning till körtelacini finns sekretrör (eng. striated ducts), uppbyggda av en rad cylindriska celler, ofta med basal striering, betingad av basal veckbildning med anhopning av mitokondrier. Utförsgångar av varierande storlek är oftast omgivna av bindväv. De minsta utförsgångarna har enkelt cylindriskt epitel, när gången blir större blir epitelet först flerradigt, sedan två- eller flerskiktat i de största gångarna.
Glandula submandibularis är en blandad körtel som huvudsakligen av serösa och seromukösa acini. I övrigt är körteln organiserad som glandula parotis. Korta skarvstycken och långa sekretrör, samt utförsgångar.
Glandula sublingualis är också en blandad körtel, men är huvudsakligen mukös. Man kan se enstaka helt serösa acini, men vanligare är seromukösa, bildande en Gianuzzis halvmåne. Skarvstycken och sekretrör ej lika tydliga som i de övriga spottkörtlarna. Utförsgångar i bindväven.
OBS! Uppbyggnaden av de olika spottkörtlarna, vad beträffar proportionerna mellan serösa och mukösa ändstycken, varierar mycket mellan olika djurslag. Ovan givna beskrivning gäller humana spottkörtlar. Vissa preparat kan vara tagna från andra däggdjur med en annorlunda fördelning av serösa och mukösa ändstycken. Dessa preparat betecknas enbart spottkörtel i preparatlistan.
MT13 -gl. parotis, Htx-eosin. MT14 -gl. sublingualis, Htx-eosin. MT15 -gl. submandibularis, homo, Htx-eosin. MT16 -spottkörtel, Richardson (plastprep).
MT17 -spottkörtel, Htx (plastprep).